Resa till Amazonas av David Webbar

Denna texten och bilderna kommer ifrån David Webbar och är hans berättelse om sin resa till Amazonas för att fånga diskus. Sitter du på någon rolig diskusberättelse skicka den då gärna till oss.

I oktober 2000 reste jag till Brasilien och Amazonas för att med egna ögon få se var diskusen lever och hur man fångar den.

En gemensam vän presenterade mig för ägaren till en av de största grossistfirmorna i Manaus, del i en kedja som drevs av släkten. Han sände sin bror med oss till Tefé för att försöka hitta fångstmännen som arbetade någonstans i området. Hade vi inte fått den här direkta kontakten med familjen så skulle resan ha varit omöjlig att genomföra, eftersom man bevakar platserna noga där man fångar fisk av högre kvalitet.

Vi flög med ett litet flygplan från Manaus till den lilla staden Tefé, där vi hyrde ett rum på stadens enda hotell. Jag framstod naturligtvis som en främling, och det var en klar nackdel att inte kunna någon portugisiska.

Under dagen hittade vi en kille som ägde en båt och som visste var fångstmännen fanns och kunde ta oss till dem. Nästa morgon i gryningen gav vi oss iväg i en lång smal aluminiumbåt med kraftfull utombordsmotor. I flera timmar färdades vi söderut på Tefé-sjön i hög fart innan vi närmade oss fångstmännens plats, och sedan tog det ytterligare några timmar i virrvarret av kanaler och träd innan vi fann deras båtar. Männen brukar komma upp från Manaus med sina stora båtar och kanoterna på släp och ”campa” ett par veckor på något undanskymt ställe.

När vi kom fram tittade de misstänksamt på oss ända tills de upptäckte vår guide; sedan syntes bara stora leenden - kanske också beroende på det stora förråd med öl som vi hade med oss. När vi hade hälsat på dem började vi med att se på vad som fanns i de många kassar som fångstmännen hade byggt för att rymma sina fångster och hålla dem gömda. Jag slogs av hur lysande färgen var till och med på de vanliga gröna diskusarna: de var starkt grönvioletta över hela kroppen, många med röda prickar. Fiskarna var dessutom mycket stora. Efter detta återvände vi till båtarna för att förbereda inför kvällens fiske.

Ungefär en timme innan skymningen klättrade vi i kanoterna och gav oss av; det var sex kanoter allt som allt. Fångstmännen satt och balanserade i fören och höll med fötterna om en planka. De visade en imponerande styrka vid årorna medan vi förflyttade oss tyst och snabbt bland de översvämmade träden och buskarna. Natten var mörk och det var ett mysterium hur männen kunde navigera. Träden och buskarna såg alla likadana ut, speciellt i skenet från ficklamporna. Inga stjärnor syntes, utan hela tiden föll ett svalkande regn. Emellanåt var vegetationen som vi trängde oss fram igenom så tät att jag inte kunde se killen som satt i fören på vår kanot. I träden hängde giftiga och aggressiva ormar, så männen måste vara vaksamma på allting i omgivningen, inte bara på det som fanns i vattnet. När vi svepte med ficklamporna över vattenytan såg vi de röda ögonen på tusentals kajmanungar. De är lätta att fånga med händerna, men de är också duktiga på att rymma, så nästa morgon hade alla tagit sig ur lådorna och försvunnit ned i floden igen.

Under fisket har fångstmännen en svag ficklampa i ena handen, kopplad till ett båtbatteri. I andra handen har de ett stort, vävt handnät. Ibland tror man nästan att de ska falla i vattnet – de stoppar nämligen nästan näsan i vattnet när de sträcker sig ned till djupet där diskusen håller till, vanligen så långt armen räcker. Det krävs stor skicklighet för att klara av det hela. Sett ovanifrån i mörkret ser diskusen väldigt liten ut. Det hände flera gånger att jag själv inte såg någon fisk när fångstmannen plötsligt drog upp en stor grön baddare, visade den för mig och stoppade den i hinken.

Efter flera timmars arbete var alla hinkarna fulla så vi stävade tillbaka mot de stora båtarna. Vi kom fram just som det började ljusna, bytte om till torra kläder och drack varmt, sött brasilianskt kaffe för att bli varma efter att ha varit ute i regnet; det kan kyla ned dig även i tropikerna. Sedan kröp vi upp i hängmattorna för den efterlängtade sömnen.

På dagen lagar fångstmännen mat och vilar sig, så nästa dag lånade jag en kanot och paddlade omkring. Jag vågade inte försvinna iväg alltför långt för jag ville inte tappa bort mig, även fast jag hade kompass. Vi hittade en sandstrand och simmade lite i det tefärgade vattnet. Efteråt mätte jag temperatur, pH och ledningsförmåga på några olika ställen i floden. Lufttemperaturen var cirka 18 °C, vattentemperaturen 13–15 °C, pH 5,8–6,2 (det kunde variera mellan olika platser) och ledningsförmågan var 8 µS (mikrosiemens). Detta är mycket lågt och kan förklaras med de stora mängder regn (destillerat vatten) som faller ned. I Amazonas säger man ofta att ”under torrperioden regnar det varje dag, men under regnperioden regnar det hela dagen”. På väg tillbaka till Tefé med våra utvalda fiskar hamnade vi i en kortvarig men dramatisk storm; det föll nästan 8 cm regn på en timme. Vi kunde ta skydd på en lastbåt tills stormen bedarrade. De små båtarna har låg frigång över vattnet och vindbyarna kunde lätt piska upp halvmeterhöga vågor. Varje år är det många båtar som sjunker och människor som drunknar.

Vi kom fram till Tefé och lastade ombord våra utvalda fiskar på en stor färja som gick till Manaus, en färd nedströms floden som tog två dagar. I Manaus transporterades fiskarna till vår vän grossistens anläggning. Där bytte vi vatten, och sedan lyfte vi tillbaka dem i transportbilen och körde dem ungefär 30 kilometer in i djungeln till ett ställe där han hade flera förvaringsdammar och förvaringstankar med konstant vattenflöde från en egen liten flod. Här fick fiskarna vila ett par veckor efter traumat, innan de skeppades iväg till andra länder. För de brasilianska grossisterna utgör diskusen cirka 1 % av handeln med tropiska fiskar; den största delen utgörs av kardinaltetror och plecos och andra små arter, vilka tar mindre plats och är betydligt enklare att fånga och transportera.

Här i Manaus var det inte den bästa tiden för att fånga diskus i Rio Negro, men jag begav mig ändå till några närliggande platser längs floden för att göra mätningar på vattnet. Temperaturen var 29 °C, ledningsförmågan 14 µs och pH 2,8. Det låga pH:t förvånade mig, men det gick inte att bortse från, för när jag satte foten i vattnet för att stoppa ned mätinstrumenten så brände det till i ett liten rispa som jag hade på foten som om någon hällt syra där! Skroven måste målas om ofta på båtarna som trafikerar Rio Negro på grund av det frätande vattnet, och man drar upp båtarna om man kan hellre än att låta dem ligga i.

Jag hörde sägas av lokalbefolkningen att HECKELN inte finns i själva Rio Negro på grund av det låga pH-värdet, men att den finns där de olika biflödena utmynnar i floden och vattnet är betydligt mindre surt.

Från Manaus flög vi till Belém, ett centrum för Brun diskus (från Rio Xingu) och särskilt för plecos. Där besökte jag en annan grossist och gjorde fler mätningar. Här i nedre Amazonas var pH 6,5, ledningsförmågan 12 µS och vattnet såg brunt och lerigt ut. Vi hyrde en Cessna på den lokala flygklubben och flög över skogen och floderna i några timmar. Alla flygplanen är målade i lysande färger, för i fall de skulle krascha så är de lättare att upptäcka. Flygturen var uppiggande men också oroande, för vi såg rökpelare åt alla håll och rökdimma ända till horisonten på grund av att man brände ned skogen för att skapa gläntor. En lustig sak emellertid var att medan vi flög fram på lite mer än 1 km höjd kunde vi se att man hade satt upp fotbollsmål i varje glänta, till och med nyröjda som det fortfarande brann i. Inte undra på att brasilianarna är så bra på fotboll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *