Rio Trombetas och Rio Tapajos

Tanken är att jag skall skriva i två kommande nummer av Ciklidbladet om vår Amazonasresa som vi gjorde i oktober-november 2016, och med tanke på hur resan utformade sig så blir det enklast och först att skriva om Rio Trombetas delen och i nästkommande nummer om Rio Tapajos. Först vill jag berätta lite om förberedelserna. Ända sedan förra resan 2013 har det varit tal om en upprepning efter cirka 2 år Nu blev det tre och en annan skillnad var att 2013 var vi sju personer nu var vi fem. Vi var Bosse Quiding, Sune Lindblom, Jörgen Nilsson, Robin Martin från Norge och jag själv. Två från förra resan är inte längre aktiva och Lasse Omfors som var med sist hade andra resplaner så Sune tog hans plats.

Som vid förra resan så fixade Hudson Crizanto (HEK discus) förberedelserna tillsammans med sin assistent i Santarem Frank Figuera. Ursprungsplanen var att åka till Rio Trombetas och till Nhamunda. Detta visade sig dock spricka av olika anledningar men det återkommer jag till.

Packningen här hemma gick betydligt lättare denna gång då man mer visste vad som väntade. All sim utrustning köptes och provades ut här hemma. Några av oss investerade också i alltiett kit vilket var en väl värd investering. För min del packade jag också enbart kläder som jag lämnade efter att jag använt dem i syfte att kunna köpa andra kul saker i Amazonas.

Vi fick tag i betydligt billigare flygbiljetter Kastrup-Lissabon-Fortaleza denna gång men flygtiderna var sämre. Det var en hel del väntan på olika flygplatser. Ibland är det bättre att lägga på någon 1000 lapp för att få en kortare resa framför allt när man skall hem. Jag funderade också på att lämna myggnätet hemma därför att senast såg vi inte en mygga, men till slut så fick det åka med. Faktum var att vi såg inte en mygga denna gången heller. Annars var det bara lite kontanter, pass och vaccinationskort som åkte med.

Då flyget gick 06,00 på morgonen från Kastrup bestämdes att vi skulle sammanstråla hemma hos mig kvällen innan och sedan skulle min son köra ner oss. Robin flög dock direkt till Kastrup från Oslo.
Flygresorna över till Fortaleza gick dock smärtfritt även om några av oss inte fick så mycket sömn.

Så väl framme blev det enbart en middag innan det blev rekreations tid på hotellet. Även dag två var rätt så stillsam. Vi blev hämtade vid lunchtid och åkte över till Hudsons karantänsanläggning, dit det precis kommit in en av årets första sändningar. Detta var Curua discus. Annars gick här mängder med malar som L025, L600 samt L273 i olika storlekar. Här fanns ett gäng med Santa Isabell skalarer, en del saltvattenfisk samt en hel bassäng med lagustinis !!!!! Mycket mer diskus var dock på väg och de gick och väntade på Hudsons stationer i Santarem och i Manaus.

Efter en rekreationsdag i Fortaleza så var det dags att åka vidare till Santarem varifrån vi skulle utgå. Hudson hade lyckats hyra samma båt som vi hade förra gången dock med ny ägare och ny besättning. Också likt förra gången startade vi med en tur till fantastiska Alter do Chao där vi skulle snorkla och testa vår utrustning. Alla var så klart mycket sugna och här var också betydligt mer fisk denna gång, mängder med tetror, shackbrädesciklider, apistogrammor, jordätare och flaggcikilider. Vattnet är varmt runt 30 grader så det är inga problem att ligga i länge inte ens för en badkruka som jag. Nöjda med dagen så blev det åter till Santarem för att proviantera upp det sista för färden upp till Rio Tapajos, en båtfärd som skulle ta runt 12 timmar men i själva verket tog det nog närmre ett dygn.

Väl framme var tanken att vi skulle fånga diskus i Lake Iripixi, en sjö som ligger vid Oriximina strax innan Rio Trombetas sammanstrålar med Rio Amazonas. Efter detta skulle vi besöka en annan helt ny lokal några timmar därifrån.

Att åka på Amazonas är en upplevelse i sig. Det är svårt o förklara hur stor o bred den är, på vissa ställen ser man inte stranden på andra sidan. Överallt möter man båtar för olika ändamål och längs stränderna finns det ständigt något att kika på. Det som är tråkigast är att se alla sojaodlingar där det förut var mäktig regnskog. På vägen passerade vi också många kända lokaler för oss diskusfolk som Arapuins, Lago Curuai, Alenquer , Curua och framför allt Cuipeua som många rankar som diskusen nummer ett på grund av sin mörkröda färg. Cuipeuan är också en av de som är dyrast men det beror inte enbart på färgen utan att det ligger otillgängligt. Från Lago Grande de Curuai är det sex timmars resa med liten båt enkel resa, då det är för grunt för större båtar. Så att ta ut några större mängder fisk härifrån är ett massivt arbete.
Vi nådde vårt mål Lake Iripixi sent på natten så det var bara att knoppa in i väntan på dagsljuset.
Efter frukost kom så de lokala fiskarna ombord, så efter ett lite samråd var det dags. Det negativa för oss var att vattennivån sjunkit undan rejält den sista veckan så på platsen där vi skulle fiska var det knappt sim djup. Detta innebar också att många diskusfiskar drog sig ut på djupare vatten i sjön.
Vi fick också en negativ nyhet till då byrådet på det andra stället vi skulle till, stoppat all fiske också på grund av det låga vattenståndet och att de ville spara beståndet till nästa säsong.
Fisket är en viktig inkomstkälla för dem och jag kan ju bara tycka det är positivt att de vårdar sitt bestånd, för även om det på många sätt är ett primitivt liv härute så vet de idag hur man skiljer en dyr fisk från en billig.

Nåväl, efter samrådet var det äntligen dags. I två små båtar drog vi iväg mot ena änden på sjön där en mindre flöde hade sitt utlopp. Och snart var fisket igång och man kan lugnt säga att folket som bor här är födda till det här. De far ner i vattnet in i större rötter och men hjälp av en liten håv kommer de upp men den ena efter den andra. En annan lyckades på sin höjd fånga lite tetror av okänd sort. Man ser mycket fisk och att se dem i sin naturliga miljö är häftigt. Fina jordätare, malar, tetror, knivfisk samt mindre fisk i 1000 tal. Mycket är nog ungfisk som håller sig på grunt vatten,
Ett tjugotal diskus blev dock dagens resultat innan vi for tillbaka till vår båt. På vägen tillbaka lyckades Jörgen förhandla sig fram till en nattlig fisketur med några av fiskarna. Denna utmynnade i att han lyckades fånga ett tiotal av de guldgula jordätarna. Hudson lovade att ta hand om dessa så att de kunde bli en huvudattraktion i Aquazoos 1600 liters kar, så ingen var malligare än Jörgen.
Eftersom det sedan inte blev någon annan fångstplats att besöka så ändrades planen så att vi skulle gå tillbaka mot Santarem där Frank visste ställen där vi kunde fånga diskus. Men först skulle vi fiska färdigt här, packa all diskus som gick i hägn nere i sjön. Och efter selektering var det 160 diskus som skulle packas. Vatten hade förberetts i en stor tunna, detta genom filtrering med ett solpanel drivet filter.
Diskusen förvaras i stora trälådor ute i sjön i vänta på selektering och packning, givetvis var det spännande att delta i detta. Man förstår också rätt snart att även de lokala fiskarna förstått vad som är bra fisk och vad som skall släppas tillbaka i sjön. Men lådorna drogs in till grundare vatten så att det skulle bli lättare att fånga upp dem. Diskus efter diskus håvades upp men några jordätare syntes inte till så till slut fick Jörgen fråga var de höll dem.

Det visade sig då att det var dom som var huvud ingrediensen i middagen Att de skulle med hem till Jörgens 1600 liters kar hade de missat helt.
Hårt för Jörgen men de lovade dock att fånga nya till en senare sändning.

Efter selektering packades fiskarna en o en i en rasande fart för vidare transport till karantäns anläggningen i Santarem.
För folket i byn som kanske var en 10 hushåll var detta stort med besök framför allt för barnen var det nog som när cirkusen kom till byn med alla dessa konstiga skandinaver. Efter att först varit blyga blev de snart mer o mer nyfikna och skulle visa allt. Och trots att mycket för oss var mycket spartanskt så var de glada o välmående. Sedan är sjön allt för dem, där tvättar man, badar, fångar sin mat. Det är vägen till o från byn för transporter av både människor o varor och så är det nog i de flesta byar i amazonas.

Jag tycker detta besök var en av resan absoluta höjdpunkter o vi fick nog alla lite o tänka på. Hudson o Frank hade reda ett tänkt projekt hur man skulle kunna ge lite tillbaka o givetvis var vi med på detta. Men det återkommer jag till i nästa del.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *